Kultur som strategi

En förändringsresa som börjar med att sluta … 

Vad behövs egentligen för att ändra en organisationskultur? 

Inget mer än viljan att göra det … 

Då kommer nästa fråga: Varför är det då inte fler som helt enkelt sätter igång och skapar en ny kultur? 

Jag tror att det beror på att vi behöver vilja två saker. Den första är viljan att skapa eller göra något nytt, vilket kan upplevas som jobbigt när vi ofta har gjort allt vi kan för att för att ha ett så bekvämt liv som möjligt. Det andra är viljan att släppa det som jag anser vara ”det rätta sättet” eller släppa tanken om det jag anser att jag vet eller kan. Grymt läskigt, för om jag inte vet det jag tror att jag vet eller kan det jag tror att jag kan vad kan jag då? Vilken nytta kan jag tillföra då? Vad händer då med mig? 

Människor blir helt enkelt skraja, sätter klackarna i backen och motarbetar allt vad förändring heter (även om de innerst inne vill och tror att det kan vara kul eller spännande). När det dessutom ibland kan komma som en direkt order ”uppifrån” att vi behöver jobba hårdare och smartare då det kommer att bli tufft på marknaden, samtidigt som det ser ut precis som vanligt på kontoret. Då kan det vara svårt att få alla med sig. 

Gör plats för den verkliga förädlingen  

Tänk om allt som behövs är att vi slappnar av lite och samtidigt byter perspektiv. Att vi slutar att ta allting så allvarligt och istället plockar fram nyfikenheten, kreativiteten och livsglädjen, något vi alla har tillgång till. 

Vad händer om vi börjar i nytto-änden, det vill säga att vi pratar med alla som berörs och är tydligare i nyttan med förändringen för dem personligen. Det vill säga vilken nytta det har för dem privat, för oss som team och företaget/omvärlden i stort och frågar vad de tycker. 

Jag har en vän som brukar säga: ”När jag släpper min bestämda uppfattning om hur saker borde vara, så är allt OK!”. När jag själv förstod vad hon menade öppnades helt nya möjligheter upp. För min uppfattning om rätt eller fel, bra eller dåligt är ju i grunden bara en tanke. En tanke i stunden som kan ändras med en ny tanke.

Kan det vara så att vi automatiskt öppnar upp för nya kreativa idéer, tillit till min och andra förmåga och nyfiket lärande när vi slutar att ta våra tankar på så stort allvar. 

Tänk om allt i grunden är något så futtigt som en tanke … bara en tanke … som inte är verkligt utan just en tanke … en illusion.

Men just denna tanke verkar verklig och upptar hela vårt sinne som skapar hela vårt spektrum av känslor som spelas upp i vårt medvetande.

Tänk också om det inte finns någon framtid … och heller inte någon dåtid … utan det som finns är ett evighetslångt nu.

När jag jobbar med olika team eller individer händer det att vi diskuterar just detta, att en tanke bara är en tanke och att den inte är verklig. Att det är en tanke i stunden som skapar min upplevda verklighet.

Det kanske är tanken som stressar

Den vanligaste anledningen till denna diskussion är att vi ofta kan ha stressade tankar om framtiden, om allt som kan hända, borde ske eller möjligtvis skulle kunna inträffa men som aldrig inträffar. Att det är själva tanken som stressar och inte själva händelsen (vilket borde vara omöjligt då den inte har inträffat ännu). Vilket i sin tur innebär att vi har lagt en massa energi på att stressa upp oss helt i onödan.

Jag tror att konsten att vara i flow kan ligga i att förstå texten ovanför. Att det bara finns ett nu och att alla tankar om framtiden är en illusion och inte verkliga. Då kan ju själva insikten att det är min egen tanke och inte en händelse eller omständighet som stressar mig förflytta hela perspektivet.

Om vi säger så här:

Tänk på nästa midsommar. Kan du det framför dig, vilka som är med och vad som händer … samtidigt så vet att detta inte händer nu … utan det är en fantasi eller en dröm. Som kanske kan bli sann men med största sannolikhet inte blir det.

Tänk på din todo-lista eller din deadline på en viktig arbetsuppgift … tänk på vad som händer om allt går åt skogen och du inte blir klar i tid … samtidigt så vet du att detta inte händer nu … utan det är en fantasi eller en dröm. Som kanske kan bli sann men med största sannolikhet inte blir det. Förstår du? Alla tankar om framtiden är en illusion och när vi fastnar i illusionen upplever vi stress.